Jag slås över hur ensam jag faktiskt är.....

Jag slås emellanåt över hur ensam jag faktiskt är på min gård väldigt många timmar om dagen och ibland händer det saker vilka gör att man önskar att man hade en stor ilsken hund!.

I går morse när jag hade släppt ut hästarna, precis fodrat i lösdriften och skulle gå tillbaka till huset hörde jag en ganska hög duns någonstans vid pumphuset.
Genast vaknade min zombiealarmvarnare och nackhåren ställde sig rakt upp, va fan, är det någon här??

Vill inte möta!!!!

Jag skyndade på stegen och gick in i huset och låste dörren, om det stryker runt någon idiot vill jag ta mig tusan inte ha in dem i mitt hus.
Jag är glömsk tack och lov och glömde bort ljudet under tiden jag fixade min frukost och startade datorn, men när jag i godan ro surplade på mitt te dunsade det till igen och nu hörde jag att det var precis utanför....

Hjääälp!

Alla ursäkter på var ljudet kunde komma ifrån haglade genom mitt huvud samtidigt som jag funderade på var min luftpicka fanns (jag veeet att den inte är så dödlig, men alltid skrämmer den någon!) då hörde jag ljudet igen och då tuffade jag till mig och gick runt i huset mot ljudet....

Då såg jag vad det var, blåsten vickade på vårat plastbord som stod på högkant på altanen utanför tvättstugan, phu!!

I skrivande stund, ler jag lite åt hur larvig man ibland blir när fantasin skenar iväg, så precis nu hör jag ett nytt ljud, en duns utanför!!
Undrar hur glad sonen skulle bli om jag kröp ner i hans säng, eller väckte honom för att be honom göra en kontrollrunda?