torsdag 14 februari 2013

När ens barn mår dåligt... del 2.

Under perioden då M mår dåligt insjuknar min pappa, hennes älskade morfar i en elakartad cancer, han kämpar sig genom den men dör ändå hastigt i från oss i hjärtsvikt orsakad av alla cellgifter.
Givetvis blir vi alla totalt bedövade av sorgen och den plötsliga tomheten, barnbarnen var hans glädje och han la ner mycket tid att finnas för dem, hjälpa dem och prata med dem, såklart blev det väldigt ensamt utan att ha trygga morfar där....
Detta påverkade såklart M oerhört och ångesten ökade samtidigt som hon heller inte ville visa utåt hur ledsen hon var och hur dåligt hon mådde. Ett arvsdrag från mig som heller inte visar omvärlden hur jag mår eller pratar om jobbiga saker med folk, så att det gör ont att hålla sorg inom sig kan jag skriva under på!
Trots att jag nu var som en hök på hennes armar och gjorde allt i min makt för att hjälpa fortsatte hon skära sig och nu brydde hon sig inte särskilt om jag hittade nya sår på henne. Jag bokade en tid på BUP och vi åkte dit, hon vägrade gå in så den underbara mannen fick bära sin dotter in i väntrummet. Det besöket gav nog inte så mycket då hon trumpet sneglade på kuratorn drog ner tröjan långt och vägrade dela med sig av något, alls! Precis så bestämd och envis som bara M kan vara...


Fortfarande höll hon på med sina dieter och svältperioder, toppat med alvedon för att minska känslan av hunger och kanske av såren på armarna?
Den underbara mannen och jag försökte finkamma huset på vassa saker men såklart hittade hon alltid något att skära sig med när hon ville det.
Parallellt med detta var hon också aktiv ryttare, tränar för fullt och tävlar nästan varje vecka på någon av sina två egna ponnys samt på en lånad. Självklart påverkar hennes sätt att må detta och jag stöttar och hjälper så mycket jag kan för jag vill att hon ska ha kvar sina ponnys då man vill att det ska finnas ljusa stunder och bra energipåfyllare för någon som inte mår bra.
Jag tömkör och rider när hon inte orkar, jag packar och skjutsar till träningar och tävlingar. Peppar och berömmer, kommer med råd och tips och retar upp när det behövs. När hon blev lite nervös hjälpte det om jag sa något "retligt" så hon blev lite sur, då red hon alltid som bäst och i sadeln fanns inga bekymmer eller ångest, då var det hon och ponnyn.

Det är jag som står och filmar bakom hindret :)

Besöken på BUP resulterar i att de vill prova att medicinera, något som M absolut inte vill, hon går ändå med på att prova någon sorts insomningstablett för att se om hon kan få sova lite, hon behöver ju verkligen sömnen för att bla orka med sitt skolarbete som hon satsar på då hon vill ha bra betyg. Vi får även någon ångestdämpande och någon lugnande utskriven om hon vill prova senare.

Under den här perioden var det ju rätt så mycket på tapeten med barn som skar sig och folk pratade ibland om det och något jag blev lite ledsen över var den vanligaste reflektionen. -Dessa barn har haft en dålig uppväxt, deras föräldrar har inte ställt upp tillräckligt etc. Ingen visste då att jag var just en sån "dålig" förälder då jag höll detta för mig själv, hade liksom ingen jag kunde prata med om detta.
Vet en gång när vi pratade om hur många såg på det här hemma, då blev M vansinnig och sa det är inte ni som skurit mig det är jag!
Kommer ihåg en gång när vi skulle vara på vår ridklubb en sommardag och hon går i långärmad tröja, jag säger åt henne att ta av sig då det är varmt, då tittar hon på mig och säger -jag har tröjan på för din skull så ingen ser mina armar så du inte ska behöva skämmas över mig?
Men hjärtat sa jag, jag skulle aldrig skämmas över dig, du får visa dina armar överallt jag skiter i om folk tittar och pratar käkarna ur led bakom oss, jag står upp för dig i alla lägen!



Lilla armen :(

Tiden gick vidare och det var verkligen upp och ner, M provade ångesttabletterna i perioder men fick inte rätt effekt, provade insomningstabletterna men blev för seg dagen efter och kom inte upp till skolan.
En dag när vi just ska gå hem från grannarna får jag ett sms där det står, -Mamma kom hem jag har tagit för många tabletter, ville slippa ångesten, ville få sova, nu är jag rädd.
Det blev ambulans in till sjukhuset och förutom BUP blev nu även soc inkopplade.
Det var en väldigt jobbig period som följde då, jag blev helt manisk och gömde varenda tablett som fanns i huset, finkammade huset på vassa saker och försökte nå fram till min dotter för att lindra och för att hjälpa. Någonstans inne i mig gnagde en tanke, tänk om vi förlorar henne...
Och i en mammas sätt att hjälpa blev vi såklart ofta osams och M tyckte jag la mig i allt och inget, jag ville ha koll på var hon var hur hon mådde och var nog som en superjobbig igel på henne ibland. Jag försökte prata hon undvek ämnet, ibland försökte hon prata och jag fattade inte vinken. Ja, att det är svårt när det är svårt är helt klart!
Samtidigt led jag för hennes skull då folk pikade henne och skrev hatkommentarer på hennes dåvarande blogg att hon var äcklig och skulle gömma sina äckliga armar så alla slapp se, som om det gjorde att hon mådde bättre??

Det är svårt att tänka sig att detta var den jobbigaste tiden, här ser hon så glad ut inför sin bal i 9 an..


I och med morfars död hade mormor hittat en tjej som jobbade med sorgberabetning, hon såg till att M fick träffa henne ett antal gånger och jag tror att det hjälpte lite samtidigt som jag tror M själv kände att nu fick det vara nog.
Nu började hon vilja gå till  BUP, började prata med kuratorn och började aktivt undvika att skära sig.
Det var nog inte lätt för henne att ta sig ur det men hon lyckades, ärren på armarna och inombords finns kvar för alltid men huvudsaken är att det tillhör det förflutna!
Hur jobbigt det än var skulle jag göra samma resa igen för bägge mina barn om jag behövde, skulle inte tveka en sekund <3

Den här låten får mig att tänka på min fina M som redan kämpat så mycket i sitt liv, du är stark, god och vis! Jag är en stolt mamma och jag älskar dig.




Pussas med goa fina Razzia i somras med blekta ärr....





1 kommentar:

  1. Underbar låt förstår att du tänker på din fina dotter, som skriven för Er. Kram marie

    SvaraRadera