onsdag 26 december 2012

Att förlora tre hästar inom tio veckor...

det händer ju inte eller hur, det har jag också tänkt flera gånger denna höst men dessvärre är det precis vad jag gjort.
I somras hade jag inte mindre än fyra vuxna hästar och en helt egengjord fölunge, stora planer fanns och tävlingar och träningar var bokade. Kan det bli bättre för en regelrätt hästnörd, nej, verkligen inte.
Jag var enormt lycklig över min fina fölunge, ett sto e. Sir Oldenburg som jag själv förlöst och varit nära sen födseln, där fanns dock ett orosmoment, för hennes mamma hade fått kraftig belastningsfång under senare delen av dräktigheten som inte "gav med sig" förrän fölis var tre-fyra månader. Och med tanke på hennes tidigare skador (anledningen till betäckning och förhoppning av läkning under tiden) och fången visste jag att min fina hästs dagar var räknade, här gällde det att hålla henne kvar så länge det gick för fölis skull. Där visste jag och hade en möjlighet att förbereda mig på ett avslut.
Mamma till fölis Razzia, ett sto-99 e. Regazzoni, en vänligare häst har jag aldrig stött på och mer ridbar häst har jag aldrig suttit på, min besvikelse var enorm när hon blev skadad och efter två års kämpande inte blev helt fräsch beslöt jag i samråd med vet att betäcka och se vad tiden kunde göra.
Jag är iaf glad över min tid med Razzia, hon var alltid så positiv, till allt!
Och stolt häst på prisutdelning
Och ännu stoltare, med sin fölunge
 
 
Nästa underbaring att presentera är den ljuvliga Sean Connery f. -2007 e. Sandro hit, honom "ramlade" jag över och köpte på lite chanstagning ganska nybehandlad då hans matte inte kände att de klickade tillräckligt för att fortsätta tillsammans. Den skada han hade läkte ut ganska snabbt och jag hade en rätt så tuff uppgift framför mig med "seanconnery airline" som jag kallade honom då han hade mer energi och bus i sig än normalhästen:) Men guuud vilken go häst det var, en liten knähund på 173, som älskade när man drog honom i tungan..


Honom fick jag hem i juni -11 då var han fyra år, han vilade nästan hela sommaren innan jag började rida, kan säga att jag alltid hade säkerhetsväst och "handtag" på sadeln, då han var enormt explosiv och vig. I Mars ungefär tyckte jag att det var konstigt att han aldrig fällde av sig vinterpälsen och han blev trist att rida, han tyckte liksom inget var roligt. Då sprutade vi honom med vitaminer och justerade foderstaten i hopp om en sådan enkel förklaring. I Juni red jag på honom för sista gången då han kändes hängig och fortfarande var lurvig och vi började söka svar varför han inte mådde bra och det är ju inte alltid enkelt....
Gullegris!
 

Med hans symptom misstänkte vi Cushings och blodprov visade att så var fallet, däremot på det andra provet visade ingenting, vid det läget hade han börjat bli annorlunda i sitt beteende, han blev arg mot andra hästarm gjorde utfall mot en av mina inackorderade tjejer och det började bli brått att hitta orsaken och främst, går det att bota och kan jag få tillbaka min lovande fina dressyrhäst?
Nästa presentation är mitt fina fina sto f. 2003 e. Remember. Blå-.Band köpte jag i september -11 även hon hade varit konvalecsent i ett år och jag vågade chansa på henne. det var en välutbildad häst som hade kvalat till och ridits på 7-års championatet i falsterbo, där hon kom på 14 plats i finalen, så jag såg min chans att lära mig massor och framförallt ha roligt med denna urmysiga häst. Vi rehabtränade under vintern och på vår första tävling en Msv C kom vi på en andraplats på nästan 70%, guuud va stolt jag var och så enormt glad att ha fått tillfället att förvärva en sån underbar häst. Hela våren -12 gled jag runt i ett lyckorus med denna häst, vi red i div 1 laget för vår klubb och placerade oss på flertalet tävlingar.


Vi hade så himla kul på träningarna och jag hann lära mig massor, jag och min underbara tränare Maggan Osmund njöt nog lika mycket under träning och vi smidde planer, övade seriebyten och började nosa på piruettgalopp, frack inhandlades och tävlingssäsong -13 planerades.


mellan det var det också en så mysig häst att hålla på med, jag var kär..

I henne Sean Connery och Razzia.

En fredag efter jag varit till "byn" ett ärende kommer jag åkande på vår väg och jag ser en häst ligga i hagen, inte jättevanligt så sent på hösten så min första tanke var "FAN en häst är död" såklart hoppas och vill man tro något annat när man skyndar runt stallet för att klla. Jag ser tre par öron och ingen av dem är min häst, när jag kommer fram till hagen förstår jag att det är min fina, fina häst som ligger där, jag ropar till henne mest av vana men jag ser på långt håll att det är en död häst som ligger där. Helt kall i bröstet går jag runt henne och ser att hon fått en spark mitt i pannan och hon har fallit ihop säkert helt stendöd innan hon landade. Jag sa för mig själv "det är inte sant" flera gånger medans jag strök pälsen på hennes kind och förstod att hon, mina drömmar och alla roliga planer var borta!

Det var en blåsig dag och hästarna busade en hel del, förmodligen har dom lattjat och någon har i sin glädjeiver råkat placera ett långt ben helt åt fanders... en riktigt hemsk men olycklig olycka.

Mitt i denna sorg var jag tvungen att ta nästa beslut att låta fina Sean somna in, han hade börjat vingla och bete sig ännu märkligare så två och en halv vecka efter Blå-Band hittats död i hagen fick också Sean dra sin sista suck förmodligen var det en tumör i hjärnan som ställde till det.

Och då visste jag hela tiden att Razzia inte kunde vara kvar så länge till och när fölis fått sin fölkompis på plats och försäkringsbolaget bearbetat papprena fick jag leda min tredje häst sina sista steg.
Tror egentligen inte jag har berabetat detta än, det har varit lite för mycket så allt känns overkligt och jag kommer nog att behöva tid att ens förstå att dessa underbara djur inte längre är med mig.
Tungt, riktigt tungt!


5 kommentarer:

  1. Sv: Tack! :)
    Usch vad jobbigt att förlora tre på så kort tid inpå varandra. Är det inte märkligt att när en tråkig sak händer så kommer fler? Jag hade ett sådant år 2006 också i antalet 3.
    När man förlorar så många på så kort tid tar sorgen och bearbetningen tid, man kan inte ta in allt på en gång. Så var det iaf för mig, hade jag tagit in allt då hade sorgen nog ätit upp mig.
    Trevlig blogg du har för övrigt. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är jättemärkligt. Men talesättet "en olycka kommer sällan ensam" kanske har ett uns sanning ändå. Trist för dig också 2006, vet hur det känns :(

      Radera
  2. Usch, ibland är det inte rättvist alls. Jag kan förstå lite av vad du gått igenom trots allt, men tre på så kort tid!!! Tyckte det räckte med en jag. Nu bara ska 2013 bli bra!

    SvaraRadera
  3. Annika Iwanowski7 mars 2013 kl. 09:46

    Usch vad fruktansvärt att hitta sin bäste vän död i hagen, hur klarar man det? Att straxt därefter beh ta två tunga beslut. Jag lider med dej.
    Förstår att Du blev vald till årets kämpe!! Hoppas Du har fler fina hästar på gång, önskar Dej all framgång.
    / Annika Iwanowski

    SvaraRadera