söndag 21 april 2013

När olyckan är framme!

Bestämde mig för att longera Qråkan igår på eftermiddagen och som vanligt blir han så himla glad över den uppmärksamhet som blir runt honom.
Han börjar bli en "stor kille" nu och det märks när man står och borstar honom på gången, förut har han stått och velat skrapa med någon fot, pillat med linorna och korvat runt lite men nu står han stadigt och bara "provskrapar" någon gång för att se om det fortfarande inte är ok.
Han var superduktig när jag longerade och fast den underbara mannen gick runt och plockade och gjorde ett litet dike där en vattenpöl skulle kunna ledas bort skötte han sig jättebra, han har nu brallat av sig det värsta vinterbuset och det blev bara en rejäl bakutspark och det hade kunnat gå illa...
Jag brukar vara jättesnabb och beredd på att det kan hända saker men denna gång låg jag en hundradels sekund efter och när han brallade loss drog han rakt fram ut från volten och jag hann inte "ställa mig på hälarna" och hålla i.
Dum som man är släpper man inte heller direkt utan man vill se om han kanske stannar eller så, givetvis innebor det att jag flög rätt fram och ner i sanden. Väl nere i sanden hann jag åka med en bit innan signalen "släpp" nådde ner till handen, samtidigt hinner man tänka måtte inte linan sno fast sig runt några fingrar, dom vill man ju ha kvar.
Idiotiskt nog hade jag inte på mig hjälm vilket jag alltid brukar ha, men jag hade keps och kände nog det som att hjälmen redan var på när jag gick ut från stallet, dessutom hade jag inte handskar då det var varmt och jag bara glömde...
Nu gick det väldigt bra, Qråkan stannade på stallplanen och väntade in mig med en lätt förvirrad blick och jag blev lite blå på höft, knä och vad.
Ibland ska man ha tur när olyckan är framme och ibland behöver man en liten påminnelse över hur snabbt det kan gå och vilka krafter vi faktiskt har i våra underbara vänner, hästar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar