torsdag 17 januari 2013

När livet tar en tvär vändning

Livet bjuder på många förändringar, här är en av mina!
Det här med att berika jorden med nya små bebisar är ju det bästa man kan få göra. Bokstavligt, ja! rent fysiskt, nja, jag är inte lika säker.
Självklart älskar jag mina barn över allt annat och skulle aldrig vilja leva en dag utan dem men den där lilla detaljen att vara gravid och föda ut dem.... Phu!

När jag träffade den underbara mannen kände jag bums att DET var mannen i mitt liv, vi skulle flytta ihop, gifta oss och få små söta barn, idyllen var ett faktum, vad kunde gå fel.
Jo, nu är det så att vissa kvinnor uppenbarligen inte verkar gjorda för att bära och föda helt enkelt och jag tillhör utan tvivel den kategorin som helst hade sett att storken kom med ett knyte inehållande en liten spädgrisfärgad bebis. Tack för kaffet liksom!
Jag är däremot enormt lättbefruktad och jag tror inte jag ens hann kliva över den underbara mannens kallingar två gånger i tvättstugan så var det klart, bebis på väg.
Allt var frid och fröjd, min största farhåga var att må illa, jag har en panisk skräck för att spy, jag verkligen hatar att spy och får nog göra ett eget spyinlägg om mina tekniker för att slippa och några katastrofer som hänt när jag måstat göra´t.

Magen växte och jag fick en gullig liten plutmage och så småningom började jag känna lite sparkar, underbart, det vet alla mammor som haft en mage att hålla om.

En 6 månaders mage, med en stor katt i bakgrunden :)

Sen började det gå utför, jag fick efter ungefär halvtid fruktansvärda bäckensmärtor, trots bäckenbälten, speciell kost och allt man nu kunde hitta på blev jag snabbt som en vaggande säl, tusingen va ont det gjorde och jag minns en gång när den underbara mannen jobbade natt, låg jag och höll mig ända tills han kom hem på morgonen för jag kunde inte komma ut ur sängen, och har man varit gravid och då i 7,8 mån då vet man att man blir rätt så pinknödig när man behöver gå.
Trots att man inte tror det de sista veckorna av denna väntan, så kom då de "efterlängtade" värkarna, yes tänkte jag i morrn håller jag nog min bebis i famnen, eller inte!
Värkarna visade sig komma med tre till fem min mellanrum halvt verkningslösa i fyra dagar innan det satte igång på riktigt, så det blev in och ut på BB några gånger innan de beslöt sig för att behålla mig och hjälpa mig att lyckas sova lite mellan värkarna.
Då jag sett någon födslofilm med lite olika "tips" innan tänkte jag när jag äntligen började öppna mig dag tre att ett varmt bad, det vore grejor det.
Det visade sig dock att just badrummen inte fanns med i planen av att ljudisolera mellan rummen och någon skrek för fulla muggar, det lät som om hon skulle dö. Jag ändrade mig kvickt och fick tvinga den underbara mannen att snabbt lirka loss mig ut badkaret och baxa in mig på sängen igen, något hjälpte det nog då proppen gick och det började göra (om möjligt) ännu ondare. Nu jäklars skulle det bedövas tyckte jag, hit med, allt!
Läkaren tyckte då att det var för tidigt och jag fick snällt ligga där med min lustgas, så låg jag ett dygn till innan jag var tillräckligt öppen för att börja fundera på något annat än att räkna sekunder mellan värkarna och passa in lustgasen till det.
Sen var det då äntligen? dags, jag var öppen nästan klart och jag tyckte återigen att det vore dags för lite rejäla bedövningsgrejor, sagt och gjort satte jag mig i position för en ryggmärgsbedövning och hoppades på lindring, som aldrig kom. Varför förstod jag när jag vid ett tillfälle skulle vända mig och märkte att benen var helt borta från halva låren och ner, litet felstick där kanske. mutter...
Höll väl på och krystade i fyra fem timmar och tänkte att aldrig i helvetet skulle jag göra detta igen, då kom det in en läkare som sa käckt -om du inte skriker kan du lägga mer energi på att krysta, minns att jag blängde på honom och vrålade, är det du eller jag som föder barn? När det gör så in i h-vete ont går det liksom inte att hålla käften även om man vill!
Djävligt arg blev jag!

Någon annan rullade fram en spegel och undrade om vi ville se när bebisen föddes, eh, nej tack. pass på den. Jag hade inget intresse för det just då och den underbara mannen satt fast i ett grepp jag hade för att få maximalt stöd i krystarna.
Tillslut kom det ut en liten, slapp, trött bebis som de fick jobba lite med innan jag fick hålla och hon var såklart det ljuvligaste som någonsin skådats.
Ska inte gå in på detaljer om hur mycket och var jag sprack men det gick åt ett gäng rullar tråd kändes det som och sitta normalt på en stol gjorde jag inte på länge, men nu var vi mamma och pappa för första gången, nöjda och lyckliga.
Men göra om det, det tänkte jag faan inte göra!
Den underbara mannen med sin nyfödda dotter.
Glad mamma med  gosebebis.


2 kommentarer:

  1. Vilken berättelse :) Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  2. Lustigt att vi skrivit om samma ämne just idag, du och jag. :)

    (Men visst är det värt alla krämpor och smärtor när man väl fått ut dem och i sin famn...)

    SvaraRadera