När ens barn mår dåligt....

Har tänkt försöka beskriva hur det var att vara mamma åt ett barn som mådde dåligt, så dåligt att hon hamnade i ett självskadebeteende av att skära sig, svälta sig och ta tabletter.
Får en klump i magen bara av att backa bandet till den tiden, känslan av hjälplöshet och frustration över att inte nå fram, för den som inte vill ha hjälp är väldigt svår att få hjälpa.
Svårt att säga när det började och jag vet faktiskt än i dag inte vad som utlöste det mer än att M började må dåligt och få ångest i tonåren, hon hade svårt att sova bra och var väl aldrig ordentligt utvilad. Och är man trött och ska försöka prestera ökar ångesten och cirkeln är sluten, just tonåren är extra känslig med kompisar, icke kompisar, skolan och hobbyn, man vill vara bra på allt och gärna vara med på allt.
Såklart berättade hon att hon hade svårt att sova och vi bollade med olika lösningar och pratade även om insomningspiller vilket hon då vägrade precis så bestämt som bara M kan vara.
Tiden gick och såklart hände det saker i skolan som säkert var med och påverkade, bla hade M en EMO tid och jag tyckte hon var urgullig med sitt svarta hår och jättelugg som täckte hela ansiktet men i skolan blev hon av några utsatt för elaka tungor, puttningar och till och med att någon kastade brinnande tändstickor efter henne.

Kan säga att jag hade en hel del samtal med rektorerna i skolan, jag var vansinnig!

Under denna tid hade M hittat en lösning på att lindra sin ångest, med smärta. Jag anade ingenting och kunde inte föreställa mig att min gulliga lilla unge mådde så dåligt och gjorde så mot sig själv.
Jag började till slut misstänka att något föregick och trots att jag verkligen inte ville veta gick jag en dag  in i hennes rum och sa åt henne att ta av sig tröjan, egentligen förstod jag redan när jag såg hennes blick fylld av ångest och rädsla.
Hon ville inte ta av sig tröjan men jag sa att jag inte skulle lämna rummet förrän hon gjorde det så efter en rätt så lång stunds övertalning drog hon av sig sin stora tröja och jag såg att hon hade rispat sig på armen.
Jag blev såklart både rädd och förbannad och vi pratade en del och hon lovade att aldrig mer göra om det. Jag höll koll tycker jag och bad att få se armarna i tid och otid och trodde att detta var en engångsgrej som jag hade koll på... Nu vet jag ju att hon hade lurat mig, kletat brunkräm, haft hårtofsar och armband så jag inte skulle märka något, ungar kan vara väldigt uppfinningsrika om det behövs.
Samtidigt håller hon hela tiden på med konstiga dieter och svältperioder, vi kämpar och tvingar henne att äta men hittade mat i hennes papperskorg och ibland slängda frukostmackor i diket på väg till skolbussen.

Började ana oråd igen på sommaren då hon hela tiden gick i långärmade tjocka tröjor, hon solade aldrig längre och höll sig mer och mer för sig själv. En dag när hon satt och red tänkte hon sig inte för och drog upp ärmarna så jag såg en stor kompress. Omgående bad jag henne göra halt och gick fram för att titta... Synen över denna såriga arm med några blodiga kompresser och några öppna djupa rispor var så himla tragisk, tusen tankar for runt i mitt huvud.

Väldigt ilsket röda tjocka ärr

Vad i helvetet har jag missat, hade jag kunnat stoppa detta, stackars fina lilla M, lilla fina armen så förstörd och hur kunde jag låta detta hända. Och va tusan gör jag nu?
Såklart reagerade jag och blev ledsen, jag blev arg galen, orolig, ja allt det där som föräldrar blir när något händer och lilla M sitter på sin ponny med armarna hängande, tittar på mig med med blanka ögon under sin tjocka svarta lugg, ertappad och jätte ledsen.
Under den här perioden umgås hon mycket med en person som heller inte mådde bra och denne gör verkligen inte saken bättre bla genom att idogt puscha M att hata sina föräldrar, förnedra M om hon inte tyckte lika och trycka ner henne om hon inte var klädd eller såg helt rätt ut. Dessutom råkade jag läsa bla ovan skrivna plus att denna person skrev att jag var en äckelmorsa och denne person kunde se till att jag dog?
Det var inte en helt kul period men jag tror att M mådde tusen gånger mer dåligt över allt detta än jag och den underbara mannen, trots att det såklart påverkade oss mycket och jag skulle ljuga om jag sa att det inte var riktigt tufft vissa dagar.

Fortsättning följer, hur hjälpa någon som inte vill?